Det är någon gång i 25-års åldern som en människa faktisk hittar sig själv, blir vuxen och vet vem den är.Bara det kan vara mycket jobbig.Många människor hittar inte sig själva först långt senare i livet, många är fullt upp med sitt liv och tror de vet vem de är.Många har säkert redan hittat sig och är stabila i sina liv. Men de allra flesta hittar ro och blir trygga, de finner vem de är, vid 25-års ålder.
Jag har valt, som vanligt för det är sådan jag är, att göra det mycket svårare för mig själv. eller ja, just nu känns det så men i slut ändan vet jag att jag gjort ett bra val. Jag har nämligen, mitt i den personliga jakten på sig själv, nämligen lämnat en stor trygg het, en identitet, ett liv, jag har valt att gå ifrån min man och vårat förhållande sedan åtta år tillbaka. Jag ska alltså nu, mitt i allt, stå på egna ben, ta hand om våra två underbara barn, lösa all ekonomi själv men framför allt hitta mig själv.

Jag har alltid varit någon eller något. en simmare, en extremt stökig tonåring, en ung mamma, en ung två barns mamma, en fru, alltid har det funnits någon sorts etikett att sätta framför mitt namn. Något jag alltid har presenterat mig som, eller identifierat mig med. Men nu? Skilld ung två barns mamma? nej jag ser inte mig själv i det, jag kanske är det men det är inte vem jag är.

Jag vill ta upp detta för det är här jag börjar, hitta mig.Det är det, inte bara, men mycket utav det jag kommer skriva att vara om. Hur man hittar sig själv, hur man hittar rätt syn i livet, hur man finner vänskap eller förlorar den, hur man kämpar för sina barn och vad som gör våran vardag unik för oss.

Livet, det som inte alltid blir som man tänker, är en posetiv sak, det gäller bara att se det på rätt sätt, och att våga tro på och vara sig själv.

Välkommen in i mitt liv...